julialilly

där någonstans är jag..
allt är som en dimma.
man stapplar fortfarande runt
i någon form av chocktillstånd..
allt känns så fruktansvärt overkligt.
som några dagar av evigheten..
en evighet av tänkande, sömnlöshet,
gråtande, tröstande..
och  hela tiden..varför?
man försöker placera sig någonstans..
någonstans där det känns någorlunda..
-omöjligt.
bilderna i huvudet.. POP UP, POP UP.
vill inte vill inte.
märkligt hur småproblem som kunde
fylla hela ens dag förut, plötsligt känns så
sjukt tarvliga och obetydliga i jämförelse..
det är så man skämms.
prioriteringsordningen ändras..

alla här ute har varit mitt liv i nästan hela mitt liv..
nu gråter hela livet..
alla samlades igår.
i vårt andra hem,falketorp.
obeskrivlig blandning av känslor.
stor tacksamhet för alla man älskar.
kramande,gråtande,hulkande,hysteriskt letande..mening?
vartvartvart?
finns ingen..

omöjligt.kan inte hitta orden.
svammel..
in i dimman igen.